Genom Kersti Jobs-Björklöfs outtröttliga arbete tillkom 1985 Leksands berömda kulturhus med sitt bibliotek, ritat av arkitekten professor Gunnar Mattsson och inrett av professor Åke Axelsson. Hon var också en drivande kraft bakom omvandlingen av tingshuset till Leksands konstmuseum 2003, numera stängt på grund av indraget stöd från kommunen. Sune Björklöf har, vid sidan av sitt ordinarie arbete, bland annat varit engagerad som politiker och ägnat sig åt författarskap. Han har bland annat skrivit om hemslöjden i landskapet och i Leksand och har i två breda kulturhistoriska verk skildrat älgen och björnen. Det senare, ”Björnen i markerna och kulturen”, utkom 2010.
 

Karin Johannisson får priset för sin viktiga medicinhistoriska forskning med fokus på hur synen på kvinnan varierat genom åren. Sitt breda humanistiska perspektiv förenar hon med naturvetenskaplig sakkunskap och förmåga att på ett klart och för alla begripligt sätt formulera sitt budskap. Genom att lägga nya infallsvinklar på frågan om skillnader respektive likheter mellan man och kvinna har hon också verkat inspirerande för debatten, inte minst inom folkbildningen. Till det bidrar hennes flitiga medarbetarskap i press och radio. Nämnden konstaterade att Karin Johannisson därmed i sin gärning tar upp de fyra huvudområden Stiftelsen Längmanska kulturfonden stöder: humaniora, naturvetenskap, konstnärlig framställning och folkbildning.

Karin Johannisson, född 1944, disputerade 1974 i idé- och lärdomshistoria i Uppsala på avhandlingen Magnetisörernas tid. 1980 utnämndes hon till docent och är sedan 1996 professor i ämnet. 2004 promoverades hon till medicine hedersdoktor.

Doktorsavhandlingen behandlar den animala magnetismen, således den medicinska behandlingsmetod, påminnande om hypnosterapi, som på 1770-talet introducerades av den tyske läkaren Franz Anton Mesmer och som i Sverige togs i bruk dels av grupper som swedenborgare och frimurare, dels av läkare.

I ett forskningsprojekt 1984 om naturresurser i ett kulturellt perspektiv medverkade Johannisson med den betydelsefulla studien Det sköna i det vilda, om hur naturen har uppfattats genom tiderna.  Ett helt annat ämne tog hon upp 1988 i boken Det mätbara samhället. Den handlar om hur den moderna statistiken växte fram i 1700-talets Europa som en följd av drömmen om det rationella samhällsbygget. Efter detta återvände Karin Johannisson till medicinhistorien, först med Medicinens öga 1990 och 1994 med Den mörka kontinenten, som blev hennes genombrott även hos en bred publik och grundlade hennes livliga verksamhet som eftersökt debattör och expert i frågor kring synen på kvinnan. I boken Tecknen 2004, med undertiteln Läkaren och konsten att läsa kroppar, går författaren igenom läkarundersökningens historia från 1800-talet till mitten av 1900-talet.

Parallellt med den medicinhistoriska forskningen har Karin Johannisson tagit steget över till känslornas historia, vilket 2001 resulterade i Nostalgia, en lång essä i bokform, och 2009 i boken Melankoliska rum, som nominerades till Augustpriset i fackboksklassen och som nyligen utkommit i pocketupplaga.

Karin Johannissons styrka är att hon med sin idéhistoriska skolning anlägger så breda perspektiv på sitt ämne, samtidigt som det inte finns en enda liten sten som hon inte vänder och vrider på.
 

Ulrika Knutson har under många år verkat som kulturjournalist, författare, litteraturvetare och kulturpersonlighet i radio och TV - en genuin folkbildare på kulturens område som med stort allvar och smittande humor lett samtal och fördjupat kunskaperna om stora författare, aktuella samhällsfrågor och vardagliga företeelser.

Folkbildning handlar inte enbart om att skapa arenor som stimulerar till bildning, kunskap och kultur. Folkbildning skall även stärka människors självförtroende och modet att delta i sammanhang som påverkar den egna livssituationen. Ulrika Knutson har en sällsynt god förmåga att stimulera lyssnare, medverkande och studerande till folkbildning i sin bästa form med fördjupat lärande i kombination med personlig utveckling.

I radioprogrammen Godmorgon världen och Kulturradion samt i TV-program som Kulturen och Filmkrönikan har Ulrika Knutson under många år roat och folkbildat (upplyst) sina lyssnare/tittare.

Ulrika Knutsons kanske främsta folkbildargärning var att skriva boken om den kvinnliga Medborgarskolan Fogelstad och kvinnorna runt den. Bokens namn är ”Kvinnor på gränsen till genombrott - Grupporträtt av tidevarvets kvinnor” (Bonniers förlag 2004). Ulrika Knutson berättar om några av 1900-talets mest betydelsefulla kvinnor i Sverige och deras brinnande konstnärliga och politiska engagemang. Även bildningsverksamheten beskrivs och vilken betydelse den fick för kvinnor från olika samhällsklasser. I god folkbildningsanda har Ulrika Knutson åkt landet runt och berättat om Fogelstadkvinnorna, deras arbete och inte minst kopplingen till nutidens utmaningar och samhällsfrågor.
 

Margaretha Åsberg är den koreograf som i Sverige fört arvet från Birgit Åkesson vidare genom att placera den klassiska dansen i en modernistisk framkant, där den förenat sig med det senaste inom bildkonst, musik och litteratur. I början av 60-talet studerade hon vid The Juilliard School of Music och The Martha Graham School of Contemporary Dance i New York och kom då i kontakt med allt det nya och gränsöverskridande som rörde sig inom alla konstarter. Återkommen till Sverige samarbetade hon med Moderna museet i uppmärksammade produktioner som Lifeboat (1976), framförd på en pråm, och Pyramiderna (1979, nyuppsatt 2001). I detta sammanhang grundade hon också en dansgrupp med namnet Pyramiderna. Margaretha Åsberg är initiativtagare till Moderna Dansteatern, som invigdes 1986 med hennes verk Yucatan och som sedan blivit plattform för många framstående dansteaterstycken. Bland Margaretha Åsbergs främsta verk kan också nämnas Atlanten (1989) och Det muterade paradiset (1991), som har visats på turnéer i Europa. 1992 blev Margaretha Åsberg utnämnd till Sveriges första professor inom dansområdet. Som Moderna Dansteaterns konstnärliga ledare verkade hon till utgången av 2003.

Utmärkande för Margaretha Åsbergs verk är, förutom den nyskapande koreografin, det intima samarbetet med bildkonstnärer som Olle Kåks, Jan Håfström och Håkan Rehnberg. Ur Margarethas dansgrupp skulle komma att utgå en lång rad av den nya dansens koreografer och dansare som kom att sätta sin prägel på den svenska dansen under de följande decennierna. Med en starkt symbolmättad danskonst, som lagt stor vikt vid det dramatiska och visuella, har Margaretha Åsberg gjort den moderna dansen till en bred publik angelägenhet utan att ge avkall på komplexitet och konstnärlig kvalitet. Med sin senaste uppsättning Tusen år hos Gud (Elverket, 2006) visar hon att den moderna dansens förening med teater, litteratur och bild hör hemma på scener som når en stor publik.